ÅLANDSILVRET

Catch and Release
Det här kanske inte är dem inläggen alla väljer att läsa eftersom dem inte är så roliga, men det låter dig som läser landa på jorden en stund...
Jag kommer ihåg den där frågan jag ställde mig för bara några år sedan. Vad är det roliga i det? Är det överhuvudtaget etiskt?
Mitt liv har cirklat kring uteliv, för att sedan gå över till jakt och nu en blandning av fiske och jakt. Det var inte svårt att få mig övertalad att börja fiska. Det enda som tog emot var huruvida jag kunde hantera moraliskt att kroka en fisk och sedan släppa tillbaka den. Etik har jag lärt mig genom jakten är av yttersta punkt och sätter grunden i att man överhuvudtaget ska få utöva jakt och också fiske.
Jag insåg med tiden, erfarenheten och kunskapen som fanns att hämta att catch and release är en av de mer skonsamma sakerna en fisk kan utsättas för. Vi kan inte sätta oss in i en fisks eller ett djurs värld hur bra vi än tror att vi kan det. Enligt mig så vet ett djur om vilken värld det lever i. Vi människor lever i någon sorts alternativ verklighet som vi har skapat genom allt vi har uppfunnit och fått lära oss.
Som jägare har man sett vad djur utsätts för. När deras bakben blir uppätna och dem bara ligger kvar och tittar. När fiskarna trycks ihop av hundratals skarvar för att decimeras på några sekunder för att sedan simma vidare. Det sker dagligen, livet som vi inte ser.
Jag är inte känslokall, det gör mig illa när jag ser en killing titta på sin nyss överkörda mamma. Men det tar inte bort från det faktum att det är djurens dagliga verklighet. Därför får man i alla sina känslor försöka se det objektivt och inse faktum. Killingen kommer dö och du gör den en tjänst om du förkortar dess lidande.
Vad har detta att göra med catch and release? Jo, när din verklighet är som sagd ovan är du byggd för att tåla den. Precis som att ett rådjur springer vidare med ett brutet ben eller när en räv äter upp sin döda mamma som mat. Den har inte samma känslor som oss, inte samma smärta, bara överlevnad.
Det fick mig att förstå varför sportfiske överhuvudtaget får finnas. Det är inte djurplågeri när det är vad fisken är byggd för att tåla. När den inte kan känna det, eller känslorna det skulle innebära för oss människor.
Djur som inte är byggda för att tåla det används däremot flitigt av oss människor. Kor, grisar, hundar osv behandlas många på fel sätt, ett känslokallt sätt. Vad är sportfiske i jämförelse mot det? Jag känner ingen fiskare som kan säga att den hatar fisken. Snarare tvärtom.
Sportfiske är rent på det sättet att det använder av vad som redan finns i naturen. Fritt levande fiskar som levt sina liv på sina helt egna villkor. Sportfisket gör ingenting som förstör naturen eller på något vis försämrar den annat än att fisken får utstå en minut av vad den varit beredd för och byggd för hela livet. Jag vågar påstå att den fiskevård sportfiskare gör enskilt och också genom organisationer gör långt mer nytta för fisken än någon annan organisation. Det är sportfiskarna som har mest känsla i det eftersom det är deras hobby och dem gör det därför inte för pengarna.
På tal om pengar finns det väl ingenting mer gynnsamt för ekonomin än någon som spenderar pengar på någonting dem inte förbrukar? Sportfiskare tar i princip noll av resursen, men betalar mer än någon annan för att göra det.
Med allt det här sagt så ska jag fortfarande säga att varje gång jag fiskar tänker jag på det här. Hur jag hanterar fisken, var jag fiskar, när jag fiskar osv. Fisken har inte bara värde för mig genom nöje och sinnesro utan för att den bara finns där i sin allra naturligaste form. Därför ska man inte bara se den som nöje, utan en tillgång.
Det här kanske inte är dem inläggen som alla väljer att läsa eftersom dem inte är så roliga, men det låter dig som läser landa på jorden en stund.
/Filip

Flytande meny

Marbyfjarden