ÅLANDSILVRET

Torrflugfiske efter harr i Finland
Torrflugan landar lätt snett uppströms från ett vak...
Goddagens fiskevänner och annat löst folk!
I all den laxfrossa jag hade där uppe i Lappland behövde jag lugna mig och få känna ett hugg efter att ha stått i Tana i timtalet och fiskat utan resultat. Därför bestämde vi oss för att vi skulle förflytta till en "liten" skogsälv som rinner ut i Enare.
Sagt och gjort packade vi väskorna och gav oss av 06:30 med bil mot älven. Glad i hågen i föga vetskap om att trippen skulle bjuda på militärmarsch och knäckta spön gick jag in i skogen.
Efter att ha färdats ett par kilometer börjar jag höra det rinnande vattnet och när vi kommer ut till älven i den orörda ödemarken blir man på ett sådär extra gott humör. Vem vill inte fiska i det här landskapet? 
Det var gråmulet, vädret var oroligt och vattenståndet i älven var högt. Vårisarna har smultit sent i Lappland och vattenståndet var långt över normalt. En fisk vakar direkt i lugnvattnet och jag gissar att torrfluga kan vara tricket för dagen. Något jag senare kommer att få äta upp. Vi börjar gå längs med älven i sökan efter lugnvatten och det ska bli en svårare uppgift än vad vi förväntat oss. Någonting annat som slår mig efter att vi gått nästan 7km är att man ska gå tillbaka också...
Inga vak, inget lugnvatten och ingen fisk på kroken än, tålamodet testas. Vad ska det här bli tänker jag, det hjälper inte att militärofficeren leder vägen med spinnspöt heller.
Att jag skulle få en öring eller röding började kännas än mer fjärran. Det är rekordår i Lappland med lägst myggnivåer på åratal och det är kallare än vanligt, säkert bra torrflugeförutsättningar.
8-9km senare kommer här lugnvatten jämfört med tidigare fors. Skickade ut flugan i något slags desperat försök. Kan ju gissa vad det resulterade i...
Kompisen ropar runt krönet, "Fisk!", såklart antar jag att han jävlas och att den enda fisken som finns i den här älven spolats upp i någon kärnkraftsdamm där jag aldrig någonsin kommer få se den levande... Som tur var hade jag fel och runt hörnet kommer han med en harr som han vill ta hem till röken. Ja, varför inte! Efter den vandringen kan man behöva lite mer mat, tänkte jag. När jag själv kommer runt krönet lättar dimman i mina ögon, äntligen lugnvatten och vakande fisk. Trägen vinner, tänker jag. Torrflugan landar lätt snett uppströms från ett vak och på första kastet ser jag flugan försvinna. Mothugget sitter som att det var havsöring jag fiskade! En harr behagar ta flugan och lättnaden är given.
Jag landar några harrar till, mår allmänt mycket bättre. Tills jag knäcker spöt, blir hungrig och måste vandra 10km hem genom skogen. En färd på 25km och ett knäckt spö för några harrar... Om jag inte samlar karmapoäng nu!
Ha det gott /Filip
Legendariska Tana
 
Hej vänner,
 
Redan när jag startade härifrån Åland på min första resa till Lappland visste jag att resan skulle bli något utöver det vanliga...
Jag mötte upp min finländska vän i Helsingfors efter att ha åkt båt i 6 timmar till Åbo för att sedan med bil köra 2 timmar till Helsingfors. Därifrån började vår resa på 16 timmar mot Aitsjokki, en by i Norraste Lappland precis vid norska gränsen med endast älven som skiljer Norge från Finland.
På vår väg gick träden från att vara tjocka vackra och blandade till att bli smalare, mindre blandade och på vissa ställen helt nästintill avsaknade. Renarna började komma och så även ljuset, det är trots allt ljust dygnet runt 300km norr om arktiska cirkeln.
På vägen såg jag mer vattendrag än jag sett under hela mitt liv, långa, smala, breda och framförallt orörda och vackra. När den första biälven till Tana sedan kom kommer jag ihåg att jag sade på fin bred åländska "s***n vilka vatten det finns!", varpå nästa älv kom endast en kort bit senare. Jag ville be kompisen stanna bilen så jag skulle få ta något kast, men jag ville också komma fram till vårt slutmål.
När Tana älv första gången skymtades genom träden kommer jag ihåg att en rysning gick genom kroppen. Det må låta lite fjantigt, men när Europas största älv skymtades nästa gång så tror jag att även människor som inte bryr sig om vatten hade tappat ord. Det var inte en älv, det var ett monster, utan dess like! ETTHUNDRA meter bred och flera meter djup med en vattenhastighet som ingen människa kan motstå sträcker den sig så långt ögat når mellan de vackra fjällen.
Vi bara körde och körde och den tog aldrig slut, 310km lång utgör den gränsen mellan Finnmark i Norge och Finska Lappland. Man behöver inte fundera mer över vad naturen är kapabel till efter att ha sett det där. Stora fina älvar bleknar i jämförelse till Tana. Enorm i alla dess bemärkelser, men också otroligt vacker.
Väl framme vid stugan slet vi snabbt ur grejerna ur bilen och gick ner till stranden. Med ett leende på läpparna och en öl i handen är finnen glad över att vi är framme! 
Nu skulle det fiskas Harr för fulla muggar. Det vakade i ytan och torrfluga är endast någonting jag gjort på id utan större resultat. Fick två harrar på torrflugan varpå det sen slutade vaka och interm. linan kom fram. Senare på kvällen tog jag den här bilden.
 
Dagen efter började det. Det jag kom att kalla för "att kasta efter lax", för någon fisk får man då inte. Inte alltid. Men den där möjligheten att få i Europas största laxälv med fjällen som omger en räcker långa vägar för mig. Och lax fick man då allt se, på flera ställen var laxen upp i det strömmande vattnet och narrade en. Tana älvs laxbestånd är naturligt och älven är så stor och har så många stora biälvar att laxarna där inte ens har samma genetiska kod... Den där laxen som simmar mellan Grönlands östra kust, Färöarna och Tana älv, har så mycket vatten att leka på att dem inte ens har samma genetiska kod. Säger en del om mängden vatten som rinner genom Tana.
Nybörjare som jag är hade jag provkastat hemma och faktisk fått två abborrar under tiden. Väl i älven gick allt som på räls, att kasta tvåhand kräver sin teknik, men det är bra mycket lättare än enhandsspö. Efter två dagars kastande kastade jag hur jag ville, scandi, Skagit, underhand, ja jag tror jag kastade allt...
Men inte utan trassel först! Senare flöt det på bra, trots högt vattenstånd och ofta mycket buskage.
Om ni står i valet och kvalet att åka till Tana så behöver ni knappt fråga mig. Det är en magisk plats och ett återbesök är så givet det kan bli.
 
Skitfiske!
/Filip
 
Ålands syn på gäddor och fiskevård
Hej,
 
Här kommer lite tankar angående användandet av resurser när det kommer till gäddvård på Åland.
Vi, eller snarare sagt några få ovetande har bestämt att för att säkra det Åländska gäddbeståndet skall vi plantera ut yngel. Det här har pågått en längre tid, åtminstone så länge jag varit född och det påvisar enligt min vetskap väldigt dåliga resultat, för det finns inget underlag annat än att fisket blivit mycket sämre. Inte bara här visar yngelplantering dåliga resultat, utan på alla andra ställen i världen man provat det också...
För att sätta lite saker i perspektiv så är det till att börja med en väldigt hög dödlighet på ynglen vi sätter ut. Nästintill en hundraprocentig dödlighet kan man förvänta sig, men ändå kanske så att 0,5-1% klarar sig. Så från den ljusa sidan kan man säga att om vi sätter ut 10000 yngel längs med en sträcka har vi kanske 50-100 överlevande i bästa fall. Det är en betydelsefull siffra, men sedan måste man också räkna med ett väldigt kort livsspann på många av dem, p g a säl, fåglar, kannibalism, genetik, plats osv. Dessutom är själva planteringen utförd så att dödligheten ibland blir ännu högre. Fel plats, för mycket yngel på samma plats osv osv...
Gäddyngelsplantering fungerar endast på ett effektivt sätt där gäddan återintroduceras eller kanske till och med nyintroduceras.
Man försöker med andra ord fixa ett problem med en dålig kostsam lösning istället för att titta på problemet i sig självt. Ålänningar har en långt tillbakagående syn på gäddan om att det är en skräpfisk som helst skall tas upp och kastas i skogen. Tro mig, det här hör man hos vilken fiskerelaterad butik som helst.
Bara en sådan sak att det årligen anordnas en bonktävling i ett av Ålands bästa vatten säger väl sitt. Eller att marknadsföringen som görs är bilder på döda gäddor i många fall. Okunskapen lyser starkt rakt igenom och det slutar upp i ett enormt problem för hela fisket. Det är bevisligen inte bara fisket som blir sämre, utan kvaliteten på vattnet. Vad händer när gäddan decimeras till så låga nivåer att den knappt finns kvar i ett vattensystem? Jo, det blir enorma mängder vitfisk som gör vattnet övergött och försämrar långsiktigt fisket ännu mer. Det här finns det forskning på, som vissa kanske skulle behöva läsa. Finns snabbt att hämta information på diverse universitets hemsidor...
Den här föråldrade synen jag nämnde ligger till grund för det huvudsakliga problemet, turistfisket. Då menar jag inte turister i sig, utan vilken sorts turister. Om synen på gäddan hade varit den rätta hade man haft begränsningar på upptag av fisk med både antal, minimum- och maximummått, men inte ens det kan landskapsregeringen förmå sig att införa.
Ålands biotop är ju en enda stor lekvik i sig, var du än går så har du vatten ett stenkast bort och det är inte bara vatten, utan en fantastisk innerskärgård med flertalet kanalsystem och perfekta lekvikar. Åland borde vara ett gäddparadis utan dess like! Här skulle man kunna anordna internationella gäddfisketävlingar som skulle dra in 20x mer pengar på en vecka än vad hela gäddturismen gör just nu. Men nej, man tar hit turister som kommer med kylbilar och låter dem få härja fritt hur dem vill. Det finns ingen kontroll för var dem fiskar, hur dem fiskar eller vad dem gör med fisken. Man kan ju bevisligen spela in filmer där man tjuvfiskar 80% av gångerna och möjligen bli polisanmäld här på Åland. Vad kan man göra i det tysta då?
Man är så trångsynt att man inte ser annat än att det kommer turister hit. Man ser inte att det långsiktigt förstör fisket och i och med det förstör hela tusirmen i sig.
Om Åland hade värnat om sitt gäddbestånd hade vi levererat många och stora gäddor varje år. Då hade sportfisketurismen hit varit enorm. När en fiskare tittar på Åland ser han ett paradis, men om det gång på gång visar sig vara värdelöst är det kanske inte så intressant ändå. Hade man värnat om gäddbeståndet hade vi haft andra sorters turister som betalar för sig och som kommer hit för upplevelsen, som påverkat resursen minimalt istället för att ta med den hem.
För att förtydliga. Ponera att vi har en grupp turister som kommer hit och fiskar i 3-4 dagar. Dem har ett semibra fiske och får 30 gäddor om dagen som dem tar upp och tar med sig hem. Medelvikten är 2-4kg med flera små och en 6-8kgs om dagen. I runda slängar sliter dem upp minst 200 000 romkorn om dagen och det är då vid dåligt fiske. En stor hona kan ha upp till en halv miljon romkorn i sig, så om dem har bra fiske och fångar några större kan det vara katastrofalt. Om en stor gädda dör kan man slå ut upp till hälften av beståndet i vissa vattensystem, och det kan därefter ta åratal innan det återhämtat sig, om det ens gör det. Observera att jag pratar om en grupp fiskare nu. Inte det 100-tal (?) som kommer hit och tar upp fisk.
Då är frågan... Är det bättre att införa ett maximimått och ett max antal upptag/dag eller skall man spendera tusentals euro på yngelutplantering som varken är genetiskt försvarbart eller ens bevisat att fungera?
Som sagt. Åland är en enda stor lekvik och bör leverera gädda och fisk i sådana mängder att det inte är jämförbart med många många andra ställen. Istället skrivs det i tidningarna när en 14,8kgs gädda fångas. Något som borde ske årligen, och inte bara en eller två st.
Det är rent pinsamt hur man hanterar det här på Åland.
/Filip

Flytande meny

Marbyfjarden