ÅLANDSILVRET

Havsöring en solig tidig vårdag
När jag lät betet dala och sen gjorde ett knyck med spöt så känner jag det...
 
Hej!
 Ännu en spinnöring. Det får man väl kalla fusk nästan, men jag skyller det på att jag skulle provfiska inför att ett gäng duktiga flugfiskare skall komma över hit till Åland. Det ska bli riktigt roligt och jag tror att hur vi än gör och hur lite fisk vi än får kommer vi att ha det riktigt trevligt. Ett gäng fiskenördar på en fin stuga i Ålands skärgård kommer redan det bli riktigt trevligt. Åtminstone för mig som är en nybörjare och som får haka på ett gäng duktiga flugfiskare!
Men jag vet att alla blir gladare av fisk så jag tänkte att jag skulle kolla om öringen blivit lite aktivare, det var jag dock nästan säker på att den hade blivit. Till och med med den nordliga vinden vi har haft nu så har temperaturen nått nya höjder och isen har försvunnit nästan överallt. Det sonar för magiskt vårfiske av rang när vattentemperaturen börjar nå rätt nivåer. Öringen ställer sig på grundområden eller högre upp på kanten till grundområden och bara väntar på att ytvattnet ska nå ca 6 grader.
Den magiska gränsen för öringens aktivitet är ungefär 7-8 grader i ytvattnet här på Åland, men det säger inte att det är omöjligt att få öring under andra temperaturer. Jag har fått öring på aborrjiggar i 20-gradigt vatten och öring på fluga i 2-gradigt vatten. Det handlar bara om att fiska där öringen är, och ha en massa tur!
Nu har jag iallafall en teori om att öringen gärna håller sig just utanför grundområden och simmar in ibland när maten vaknar och temperaturen är lite högre. Jag valde därför att fiska av ett grundområde ifall att det var ett sådant ögonblick. Utan resultat...
Men när jag kommer till grundområdets udde och kastar av branten känner jag det där första "hugget" som öringen ofta gör för att skada sitt byte. Som alltid gör man mothugg och i början när man fiskade tänkte man alltid att man bommat fisken, men om man istället för att veva in låter betet dala efter hugget så kommer 75% av gångerna hugget som inte längre är för att skada! Oftast är huvudet någon annanstans och benen börjar skaka frenetiskt i det här ögonblicket...
Det är för mig och mitt fiske en klassisk grej när öringen gör på det sättet. Det är också sant att öringen hugger för att skada sitt byte i många fall.
När jag stod där och skakade medan jag lät betet dala så tänkte jag på det här. När jag sen gjorde ett knyck med spöt så känner jag det, ett klockrent slackhugg och mothugget sitter direkt. Öringen flyger upp ur vattnet och bjuder på en riktig show. Det märks verkligen när vattnet börjar bli varmare! Öringen hoppar en 5-6 gånger och gör flera rusningar innan jag landar den från en sten. Fettfenan är kvar och det är en frisk fin öring i 2,5kgs klassen. Jag behöver inte alltid ta hem fisk eftersom jag gillar att se dem simma tillbaka, så jag bestämde mig att snabbt kroka av den och den ville lika snabbt simma tillbaka. Och visst är det vackert att veta att den får en till chans...
 
Ha det gott alla silverberoende!
/Filip
 
Ivern efter silvret kommer man aldrig ifrån
Jag verkligen känner hur snabbt fisken paddlar, det bara vibrerar i spöt och handen flyger på bromsen...
 
Hej på er!
 Idag när jag satt i bilen påväg till fiskepasset och det pirrade i magen så där som det nästan alltid gör, så slog det mig. Jag är 21 år gammal och den där ivern efter havets silver kommer aldrig att mattas ut. När den slår in kommer det inte spela någon roll hur gammal jag är. Man kommer aldrig komma ifrån det! Är det farligt för hälsan? Kanske ibland... Men det finns mycket annat man kan lida av som jag hellre byter ut mot "silversjukan"!
Efter att ha fått den där första öringen den 26 mars 2016, så finns det inte mycket annat som snurrar i huvudet än stugkvällar, fisket in i solnedgången och en omisstagbar spöböj. Jag tänkte berätta historien om min första öring och förhoppningvis bygga upp ett sug som gör att du också väljer en kväll på vattnet istället för en kväll på soffan... 
Jag var ute med en kompis på en ö, långt ifrån närmsta bebyggelse. Allt var så tyst och stilla och avsaknaden av elektricitet fick en att känna sig fri på något sätt. Det är skrämmande behagligt att få vara så långt från all hjälp och "trygghet". Nå, vi hade ju varandra och vårt sug efter havets silver var obeskrivlig. Vi hade tagit ledigt, lagat motorer och huggit ved för att få ha den här tiden i jakten på silvret.
Efter att ha nött i två dagar och inte sett skymten av en öring behövde vi tänka om och ta tid till att planera. Det är ingen myt att man kan lägga ner hundratals timmar innan man får sin första öring, men vi visste om det och hade tänkt lägga ner dem timmarna och mera om så behövdes. Vi var bestämda, men efter 20 timmars fiske hade vi den tredje dagen bestämt oss för att ta en vilodag... Ända tills suget kom tillbaka bara en timme före maten. "Vi måste åka" var dem enda orden som sades innan båten var packad och vi var på väg till viken hans farfar berättat om.
Vädret var lugnt med lätt sydlig och lite molnighet. Det kändes hett och magen började pirra... Kanske lite av hunger, men mest av att kanske äntligen få veta varför folk jagade dessa fiskar ända till slutet.
"Stäng av motorn, så glider vi resten av biten. Det är så lugnt så vi skrämmer dem annars." Koncentrationen var på toppnivå och seriositeten i båten var något utöver det vanliga. "Var still, variera inspinningen, tappa inget, håven är på mittbettan", enkla instruktioner som konstant snurrade i huvudet.
Jag stod bak i båten vi lånat av min morfar och lät min kompis ta första kastet från fören. Ingenting... Under tiden hakar jag på draget som sades leverera mest öring av dem alla. Sandgrävlingen i rödsvart kostym, som jag redan då gjort till mitt favoritbete och tyckte var vackert trots att det var så enkelt i utseendet.
Jag tog i rätt mycket och linan rusar snabbt av spolen... Sandgrävlingen försvinner snabbt under ytan efter ett bra kast in mot sandstranden där det låg några stenar i en hög och där jag tänkte mig en öring. Jag hinner inte ens börja veva innan jag märker vad som händer på andra sidan. Sätter mothugget och spöböjen är något så fantastisk fast spöt är ett 150gr beastmaster som jag tidigare använt för gädda. Jag verkligen känner hur snabbt fisken paddlar, det bara vibrerar i spöt och handen flyger på bromsen för att fisken inte ska gå lös.
Min kompis ser vad som händer och helt i extas skriker "den är ju stor"! Väldigt hjälpsamt när man står och skakar som ett asplöv och ser saker som i en tunnel. Fisken far under båten två gånger medan jag under tiden upprepar "ta det lugnt" till min kompis med håven. Efter att ha kämpat fisken i vad som kändes som en evighet så är lyckan total när fisken glider ner i håven. Det skriks och kramas medan den vackra fisken ligger i den gamla knutgarnshåven som just fått bekänna färg.
 
Den här fisken skulle tas hem hade vi bestämt oss för. En så otroligt vacker fisk och en så otroligt nöjd fiskare sitter och skakar i båten medan våg och måttband plockas fram. 
Min första öring hade fångats och den väger in på hela 3,5kg. Grym kondition och helt silverblank är den, och den bjöd på en kamp som jag fortfarande drömmer om än idag.
Efter det här var jag fast. Silversjukan hade tagit mig och förändrat mig som människa. Definitionen av att "kämpa" med en fisk var helt omställd. En gädda skulle aldrig uppfylla kraven för att kallas "kamp" igen. Den skulle aldrig heller kunna benämnas trög att fånga. En ren utmaning på alla sätt och som ger en så mycket belöning i form av glädje och sinnesro.
 
Åk ut nu och försök ta dem. Tänk på vad dem stått ut med innan du får dem. En historia från kampen i bäcken, till havet med dess alla påfrestningar, till att kämpa mot dig.
-Filip
 
Ismete på Åland med gris på speciell teknik
När jag vevat en kort bit börjar det gunga konstigt. Isen är klar, så jag ser den stora gräsklumpen glidandes under ytan, men det är ju någonting annat där också...
 Hej!
Tänkte köra ett gäddinlägg från ismetet i vinter. Hoppas ni gillar det, och om det är någonting ni vill se på bloggen framöver såsom test, eller något speciellt fiske så är det bara att säga till! Jag är öppen för allt.
Som det råkar sig är jag nybörjare på inte bara flugfiske utan också ismete. Jag köpte en pulka och 12 spön så fort första isen lagt sig... En sak som jag har lärt mig efter flertalet ismetespass är att man absolut inte ska snåla på borren.
Det är mitt första tips, och det andra är att alltid göra ögleknut. Utöver det är det väldigt enkelt! Säkerheten först. Nog tjatat, till fisket! OBS: Det här kan också ses som ett exempel på hur man absolut inte ska göra
 
Jag satte pulkan bakom fyrhjulingen och begav mig ut på den 25-30cm tjocka isen på sjön nedanför mitt hus. En insjö som jag fiskat sedan barnsben och som jag plockat kräftor under bryggan och under båten så länge jag kan minnas. Aldrig hade jag trott att jag skulle hitta några monstergäddor där... En 3kgs gädda har den givit mig under alla år.
 
Efter att ha tappat två vippor till sjöss och sett ett av mina spön åka ner genom hålet på mitt första pass (j-vla rookie) började jag få koll på grejerna till dem andra gångerna.
Min plan var att sprida ut mörtarna över hela sjön. Minst 50 meter mellan varje vippa (smart va), och helst så pelagiskt som möjligt. Efter att ha lagt ut mina spön på detta korkade vis tog jag min kamera med 250x zoom och konstant spanade efter stående vippor. Jag får inte släppa vipporna med blicken tänkte jag.
Timmarna går utan att någonting händer, då får jag ju såklart kallt och då skall det eldas! Vipporna glöms bort tills jag har fått igång en duglig brasa. "Det fäller ju ändå ingenting på den här sjön, då kan man lika bra ha det skönt istället."
När brasan är varm och jag satt mig tillrätta och tagit det lugnt i ytterligare 5 min så bestämmer jag mig för att plocka upp kameran, ingenting har hänt ser det ut som.
Bäst att gå en kontrollrunda ändå, man vet ju aldrig! Efter att ha gått i lugnt takt kommer jag fram till spöt längst bort, det var säkert 250m ifrån mig... Ja, då konstaterar man ju såklart att "här är det ju fäll". 
Mer än halva linan ute, börjar veva in och känner tyngd. Gör ett mothugg och konstaterar att det sitter i gräs. Drar och sliter och kommer inte loss. Under tiden får jag bonanza och måste springa på två andra fäll, som såklart är 150m bort. Efter att ha krokat av två snipor bestämmer jag mig för att dra mig loss ur gräset.
Jag drar och drar och bara väntar på att linan ska gå av, men jag har tur och lyckas slita loss mig ur gräset. Så börjar jag veva in vad som känns som 30kg gräs...
När jag vevat en kort bit börjar det gunga konstigt. Isen är klar, så jag ser den stora gräsklumpen glidandes under ytan, men det är ju någonting annat där också. Det är ju en gädda på!
Väl framme vid hålet kan det också konstateras att gäddan är av det större slaget på säkert 105-110cm, i sjön där jag förväntade mig ett sniprace!
 
En gädda på säkert närmare 9kg landas och fotas snabbt. Så kan det gå när man som nybörjare ger sig ut på tydligen okända vatten. Jag landade på ett annat pass en 105cm som jag dessvärre inte har en bild på, men den var minst lika fin som den ovan i sin skogsjöskrud. Guldiga gäddor som nästintill har leopardbuk och helt kolsvarta ryggar. Vackert!
 
Ha det bra alla isbadare!
-Filip