ÅLANDSILVRET

Ivern efter silvret kommer man aldrig ifrån
Jag verkligen känner hur snabbt fisken paddlar, det bara vibrerar i spöt och handen flyger på bromsen...
 
Hej på er!
 Idag när jag satt i bilen påväg till fiskepasset och det pirrade i magen så där som det nästan alltid gör, så slog det mig. Jag är 21 år gammal och den där ivern efter havets silver kommer aldrig att mattas ut. När den slår in kommer det inte spela någon roll hur gammal jag är. Man kommer aldrig komma ifrån det! Är det farligt för hälsan? Kanske ibland... Men det finns mycket annat man kan lida av som jag hellre byter ut mot "silversjukan"!
Efter att ha fått den där första öringen den 26 mars 2016, så finns det inte mycket annat som snurrar i huvudet än stugkvällar, fisket in i solnedgången och en omisstagbar spöböj. Jag tänkte berätta historien om min första öring och förhoppningvis bygga upp ett sug som gör att du också väljer en kväll på vattnet istället för en kväll på soffan... 
Jag var ute med en kompis på en ö, långt ifrån närmsta bebyggelse. Allt var så tyst och stilla och avsaknaden av elektricitet fick en att känna sig fri på något sätt. Det är skrämmande behagligt att få vara så långt från all hjälp och "trygghet". Nå, vi hade ju varandra och vårt sug efter havets silver var obeskrivlig. Vi hade tagit ledigt, lagat motorer och huggit ved för att få ha den här tiden i jakten på silvret.
Efter att ha nött i två dagar och inte sett skymten av en öring behövde vi tänka om och ta tid till att planera. Det är ingen myt att man kan lägga ner hundratals timmar innan man får sin första öring, men vi visste om det och hade tänkt lägga ner dem timmarna och mera om så behövdes. Vi var bestämda, men efter 20 timmars fiske hade vi den tredje dagen bestämt oss för att ta en vilodag... Ända tills suget kom tillbaka bara en timme före maten. "Vi måste åka" var dem enda orden som sades innan båten var packad och vi var på väg till viken hans farfar berättat om.
Vädret var lugnt med lätt sydlig och lite molnighet. Det kändes hett och magen började pirra... Kanske lite av hunger, men mest av att kanske äntligen få veta varför folk jagade dessa fiskar ända till slutet.
"Stäng av motorn, så glider vi resten av biten. Det är så lugnt så vi skrämmer dem annars." Koncentrationen var på toppnivå och seriositeten i båten var något utöver det vanliga. "Var still, variera inspinningen, tappa inget, håven är på mittbettan", enkla instruktioner som konstant snurrade i huvudet.
Jag stod bak i båten vi lånat av min morfar och lät min kompis ta första kastet från fören. Ingenting... Under tiden hakar jag på draget som sades leverera mest öring av dem alla. Sandgrävlingen i rödsvart kostym, som jag redan då gjort till mitt favoritbete och tyckte var vackert trots att det var så enkelt i utseendet.
Jag tog i rätt mycket och linan rusar snabbt av spolen... Sandgrävlingen försvinner snabbt under ytan efter ett bra kast in mot sandstranden där det låg några stenar i en hög och där jag tänkte mig en öring. Jag hinner inte ens börja veva innan jag märker vad som händer på andra sidan. Sätter mothugget och spöböjen är något så fantastisk fast spöt är ett 150gr beastmaster som jag tidigare använt för gädda. Jag verkligen känner hur snabbt fisken paddlar, det bara vibrerar i spöt och handen flyger på bromsen för att fisken inte ska gå lös.
Min kompis ser vad som händer och helt i extas skriker "den är ju stor"! Väldigt hjälpsamt när man står och skakar som ett asplöv och ser saker som i en tunnel. Fisken far under båten två gånger medan jag under tiden upprepar "ta det lugnt" till min kompis med håven. Efter att ha kämpat fisken i vad som kändes som en evighet så är lyckan total när fisken glider ner i håven. Det skriks och kramas medan den vackra fisken ligger i den gamla knutgarnshåven som just fått bekänna färg.
 
Den här fisken skulle tas hem hade vi bestämt oss för. En så otroligt vacker fisk och en så otroligt nöjd fiskare sitter och skakar i båten medan våg och måttband plockas fram. 
Min första öring hade fångats och den väger in på hela 3,5kg. Grym kondition och helt silverblank är den, och den bjöd på en kamp som jag fortfarande drömmer om än idag.
Efter det här var jag fast. Silversjukan hade tagit mig och förändrat mig som människa. Definitionen av att "kämpa" med en fisk var helt omställd. En gädda skulle aldrig uppfylla kraven för att kallas "kamp" igen. Den skulle aldrig heller kunna benämnas trög att fånga. En ren utmaning på alla sätt och som ger en så mycket belöning i form av glädje och sinnesro.
 
Åk ut nu och försök ta dem. Tänk på vad dem stått ut med innan du får dem. En historia från kampen i bäcken, till havet med dess alla påfrestningar, till att kämpa mot dig.
-Filip
 
#1 - Angelnrone

Wow ingen dålig öring Grattis, vet hur lycklig man blir när får napp! Visst är det rogivande att fiska är en sorts "leasa" för själen:) Jag kunde inte se mig mätt på din underbara himlabild så vacker!! Jag älskar också att föreviga en vacker himmel! Tack för att vi med fick ta del av den...
Ha en underbar fortsatt dag!
Angelnrone☆☆☆

#2 - BloggSessan

Riktig stor fisk

#3 - Anita

Fina bilder :D

#4 - BloggSessan

Jag älskar fisk